Äntligen har molnen hittat någon annan stans att hänga än ovanför Växjö. För jag är faktiskt helt säker på att den har funnits där bakom hela tiden. Tack vare det i alla fall behöver jag inte oroa mig för att blända folk när jag går ut längre. I mitt candle light som jag fixat i min lägenhet och efter tre timmar i min fåtölj ute på gården kan jag faktsikt säga att jag är riktigt megabrun. En lätt overdrive men solen har faktiskt gjort lite nytta idag. Det är egentligen allt jag gjort idag plus att jag och Hermis promenerade den hutlösa sträckan till Pressbyrån och köpte glass. Mycket mer har inte hänt idag faktsikt och efter min långa utläggning igår borde jag kanske inte skriva mer idag. Jag vill bara poängtera att idag har varit en otroligt skön dag. Något annat som är skönt är låten Calleth You, Commeth I med The Ark. Jag är lite irriterad på att de var med i Melodifestivalen faktikst. The worrying kind är inte riktigt The Ark om jag säger så. På tal om när The Ark var med i Melodifestivalen så gick jag sista året på gymnasiet (alltså förra året). Jag tänker absolut inte bli sentimental nu men efter att ha pratat med en gammal klasskompis som varit i Halmstad i helgen och träffat en stor del av klassen kan jag inte annat än att bli lite nostalgisk. Det var faktiskt väldigt mysigt och nästan allt var mycket enklare. Inte för att det egentligen är så svårt nu heller men jag har mer ansvar för mitt liv nu. Både skönt och jobbigt. Utav det vi läst i skolan får man betalt utefter hur mycket ansvar man har (typ i alla fall) och i så fall så kommer jag nog bli utfattig. Jag gillar inte ansvar. Jag tycker om att vara med på en massa grejer och engagera mig i de mest underliga grejer men jag har inte mycket till övers för dte där med ansvar. Chef kommer jag aldrig att bli i alla fall. Men vem vet, jag kanske lär mig att gilla det med tiden. Jg får hela tiden höra att det är nu jag formas till den jag sen kommer att bli. jag tror absolut inte att jag är färdig som människa när jag kommer ut från universitet men jag känner själv att jag förändras. Men jag gillar faktiskt mig själv som jag har varit så jag hoppas att jag inte förändras så där jättemycket.
Where did I go wrong and lost a friend?
Efter en helg i mysighetens tecken kan jag inte annat än känna mig tillfreds med livet. Det är ändå konstigt. I vanliga fall så brukar jag bara känna för att skriva när jag känner mig nere och vill fly från omvärlden. Nu känns det inte alls så. Nu vill jag bara ut i världen och visa upp mig och göra allt jag någonsin drömt om. Jag vet själv att jag inte kommer att göra det än, ett tag till är jag fast här i skogen, men det känns inte så hemskt det heller. Detta är faktiskt första helt nyktra helgen på länge. Usch vad det lät tragiskt, men sant. Jag borde ha sådana här helger oftare. I fredags hade Maja, Hermis och jag Sleep Over Party hos Maja. Vi hade planerat en massa trevliga tjejiga saker så som tacos, film, godis, ansiktsmask, manikyr, TP, sminkning och fotografering. Tyvärr så var det bara tacos, film och godis som blev av. Och det i massor. Resten får vi ta en annan dag. Det var i alla fall riktigt mysigt och precis vad alla tjejer (och killar) behöver ibland. Idag har vi också haft en mysig dag. Efter att jag grundligt vårstädat min lägenhet gick vi halvvägs runt Växjösjön till en kiosk där de ställt ut solstolar precis vid vattnet. Jag skulle väldigt gärna vilja skriva att vi satt där i solskenet och njöt av våra glassar men tyvärr så kom det ett gigantiskt moln framför vår efterlängtade sol just då. Vi var glada ändå och njöt i fulla drag av våra glassar. 88an, vackert namn. Ikväll har vi bara slappat och kollat på säsong 5 av Sex and the City. Alltid när jag ser Sex and the City börjar jag fundera på vilken karaktär jag bäst stämmer in på. I ett test på facebook (och alla vet ju att testen på facebook visar sanningen) fick jag reda på att jag var Charlotte. För att vara helt ärlig så är det nog så långt bort från sanningen man kan komma. Alla mina vänner säger att jag skulle vara Samantha, ofta med motiveringen att hon är självsäker, härlig och gör precis vad hon själv vill. Visst, de egenskaperna ser jag gärna att andra ser hos mig, men efter att ha sett x antal avsnitt av Sex and the City ser jag många andra sidor av Samantha som jag inte alls vill identifiera mig med. Självklart passar varken jag eller någon annan in på stereortyperna som Samantha, Carrie, Miranda och Charlotte speglar. Sanningen är faktiskt att jag inte skulle vilja vara någon av dem. Trots all stil och flärd skulle jag inte vilja byta något av deras liv mot mitt eget. Okej, möjligtvis Carries i slutet av sista avsnittet i hela serien. Anyway, nu har jag varit så djup man kan vara när man pratar om Sex and the City så nu är det nog dags att sluta. Jag vet att det är ett uttjatat ämne men jag är trött på alla val man måste göra här i livet. Allt från livsavgörande val till vilken tandkräm man ska köpa. De flesta val består av att man måste välja mellan två saker man tycker om och risken att någon känner sig utelämnad eller sårad är överhängande. Det är kanske inte så att Pepsodenttuben blir ledsen bara för att jag köper Colgate men även där är det faktiskt någon annan som blir ledsen. Om alla skulle köpa Colgate istället för Pepsodent skulle företaget kursa och en massa människor bli arbetslösa. VDn för företaget har säkert en vision och lägger ner mycket tid och själ på arbetet kring produkten. Det är VDns baby och funkar det inte frågar VDn sig själv: vad gjorde jag för fel? VDn går kanske hem och tröstäter i soffan. Men det viktiga är inte att förhindra att VDn för Pepsodent dör i ett hav av chips och choklad utan att vi väljer det som är bäst för oss själva. Vill jag köpa Colgate så ska jag göra det och hoppas att det är någon annan som gillar Pepsodent. Jag tror att jag är trött nu för det väldans mycket tandkrämsprat. Frågan är om jag kommer att förstå detta imorgon bitti. Enda sättet för mig att ta reda på det är väl att gå och lägga mig. God natt Sverige.
Like a bridge over troulbled waters
Normalt sett när jag skriver här brukar jag ha något särskilt att berätta men den här gången har jag faktsikt inte det. Tro det eller ej. Jag behöver nog bara skriva av mig lite. Vi fick faktiskt höra det första dagen här på universitet att vi måste skriva och läsa skönlitterärt för att inte snöa in oss i all kurslitteratur och krävande arbeten. Nu känns det väl inte riktigt som att jag inte kan komma ut för all fallen snö av kurslittertur men det kanske är bäst att börja nu så att jag inte sitter där en dag och inte kan få upp dörren. Det är alltid bra att ha en back up plan. Både när det gäller kurslitteratur och nya möten. På tal om nya möten har jag en kär vän som förmodligen snart ska på ett nytt möte. Vid sådana möten är det inte bara viktigt att ha en fysisk back up, så som en vän som ringer som en utväg om allt skulle bli katastrof, men också en mental back up plan. Jag vet egentligen inte vad jag menar med det, men jag har alltid det. Det kan vara det som är mitt problem. Allt back uppande. Nej, det låter ganska osannolikt. På tal om möten i alla fall så har jag varit på möte nästan hela dagen idag. Det låter kanske inte allt för spännande men det var det faktiskt. KomMedias sammarbete med PAX känns riktigt stabilt och kommer absolut bli underhållande. Jag och Wibban var på box idag också. Vi har varit på det tre gånger nu och hela passet kände jag att vi hade blivit så jävla grymma på så kort tid. Riktigt hårda och perfekt preciserade slag. Så kände jag hela passet fram till det var dags för cirkeln. Det var det värsta. Alla mina boxningsvisioner gick till spillo. Jag fick uppgiften att hålla mitsen (vet inte hur det stavas) med vänster hand så att de som skulle runt i cirkeln skulle slå 30 sek vardera med utsidan av höger hand på min mits. Wibban började och det kändes bra. hon var riktigt grym och slog riktigt hårt. Trodde jag. hennes slag var myggbett i jämförelse med de som kom efter. Det var ungefär tio personer till som skulle slå på min mits (vilket också ibland blev min arm i brist på koncentration från deras sida) och när det var klart kändes min arm ungefär så som dörren i Skönheten och Odjuret måste känt när folkmassan från byn kommit och brutit upp den med en stor timmerstock. Det var INTE skönt kan jag meddela. Nu känns det bättre dock. Nu ska jag rädda min kyklinggryta så att jag kan äta den imorgon med (sjukt stark och god, som jag ungefär) sen blir det att gå till sängs med Stig Larsson. Ja jag vet att det är lite tråkigt att han har varit med alla andra men han är ju så bra!
Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag
Dags att ta tag i det här igen kanske? Det känns som att detta är en bra tid till att börja ta tag i saker som legat på is ett tag. Eller bara börja om på nytt helt enkelt. Jag vet inte om det är det vackra vädret, eller om det är stenen som lyfts från mina tankar, men jag mår fantastiskt bra för tillfället. I fredags var det dags för årets fest: Studio 54. Jag hade hört ryktesvägen att det skulle vara riktigt riktigt bra men att det skulle bli så bra som det blev hade jag aldrig trott. Jag bad mamma skicka över den hemska rosa kavajen som skulle passa perfekt och sticka ut i crowden, tänkte jag. Oj vad fel jag hade! Alla var så flashigt och påhittigt utklädda att min illrosa kavaj försvann som en nål i en höstack. Eller som en konfetti i ett paljetthav, kanske man skulle kunna säga. Trots att jag och Hermis hamnade ensamma på en förfest med bara ekonomer lyckades vi väldigt bra med vår kväll och lärde känna massor med människor som vi aldrig kommer känna igen igen. Några personer som är värda att nämnas i detta sammanhang är: Björn - den trevliga mannen som matchade min kavaj, Ridmannen - som piskade Hermis så fint, Ludwig - som verkligen var man nog för alla den kvällen, Röven - vår granne som gick med rumpan bar hela kvällen (en bedrift), och sist men inte minst Ekonomen Mark - alltid lika fasinerande. Efter kvällen på sivans var slut gick jag och Joakim och köpte chips och dip, det var gott! På lördagen (dagen efter) var jag lagom seg, jag lyfte mig bara från sängen för att gå till pressbyrån för att köpa godis. Sedan på kvällen var det fest hos Andersson. Den blev ungefär som en vanlig förfest med gänget: Megakul! Inne på Sivans var det ett kärt återseende när vi träffade Johannes från Åre. När kvällen var slut gick jag, Hermis, Sanna och Johannes hem till mig för att äta pizza och vem kommer inte då och knackar på dörren? Jo, RÖVEN! Ett kärt återseende det med? Vi blev glada två gånger den kvällen, först blev vi glada när han kom, och sen blev vi glada när han gick. Nej nu var jag nog dum, sorry röven, du är alltid välkommen. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att detta har varit en otroligt lyckad helg.
Fly with me
För att se bilder från Studio 54 är det bara att gå in på www.vaxjopuls.se eller på min facbook lite senare idag.
