Camilla

Kunskapsmässan var väldigt givande. Eller? Det var lite spännande att bli sminkad som brännskadad och sakna ett öga. Fast jag måste säga att det var väldigt äckligt och obehagligt. Men häftigt. Kul att bli kändis när man ser ut som ett helvete. Vad ska jag bli? Jag är inte redo för ett så stort val ännu. Men det finns inget annat att göra. Jag kan inte stoppa och spola tillbaka tiden. Om jag kunde så skulle jag gå tillbaka till ettan eller möjligtvis tvåan, då det fortfarande fanns hopp för min del. Då kunde jag kämpat mer. I alla fall om jag visste det jag vet nu. Det är synd att man alltid kan vara efterklok. Då skulle jag pluggat till 1000 och fått 20.0 och inte behövt lägga de utbildningar jag vill gå på hyllan för att jag inte kommer in. Sen är ju fårgan om jag ska plugga vidare direkt eller göra något annat ett år. Jag har faktiskt börjat fundera på om jag skulle ta ett halvår och läsa spanska i Spanien och sedan söka in på Handelslinjen med inriktning på Spanien och spansktalande länder. Hade nog passat perfekt men det innebär en stor ekonomisk risk och jag gillar egentligen inte att ta risker. Men man måste satsa för att vinna och våga ör att leva. Jag har aldrig kännt krav från min familj eller min omgivning förutom nu. Jag har alltid haft höga krav på mig själv men nu känns det som att jag överfört de kraven till alla andra och själv tappat dem. Jag känner faktiskt för att chansa. Jag har levt ett tryggt och skyddat liv, men för att klara sig ute i vida världen måste man ju veta hur det går till. Utan att ha mamma och pappa som röjer vägen för mig. Min högsta önskan är att bli en världskänd modefotograf. Men det är bara en dröm. Vissa drömmar ska inte gå i uppfyllelse. De ska finnas där enbart som drömmar. Ett exempel är min före detta granne. Han flyttade in med sin familj mitt emot vårt hus när jag var sex år gammal. Han är cirka fyra år äldre än mig. Jag tyckte att han var den snyggaste i hela världen. Jag brukade sitta och titta ut genom fönstret när han spelade fotboll med sina kompisar på gatan. Jag drömde om en framtid med honom. Sådär höll det på till och från ända till i somras faktiskt. Då jag träffade honom ute och vågade prata med honom och till och med kysste honom. Vi bytte aldrig nummer och har inte setts sedan dess men efter det är han inte alls lika intressant. Han är inte ett dugg intressant längre. Och det är väldigt tråkigt tycker jag. Det var kul att kunna fantisera om honom. Som tur är har jag fler grannar. Nu ska jag kolla på På spåret med mor och far. Kul.

---