Camilla

Jag kan inte sova. Detta är mycket märkligt eftersom jag nästan alltid annars är trött. Idag har jag jobbat nästan 8 h, varit på möte, lagat riktig mat och pluggat och jag har varit pigg hela dagen. Och även nu då tydligen. Det tråkiga med att bo själv är att jag är ensam med mina tankar och funderingar och jag tror inte att det är nyttigt. Inte för mig i alla fall. Det leder till saknad. Det behöver inte vara komplicerade tankar. Det kan vara: Tror du att Kalles randiga med banan finns kvar i någon butik i Sverige? (Om det gör det ska David käka en tub!). Men det kan också vara: Vad ska jag göra nu? Kommer allt att bli bra igen? Oavsett frågans betydelse känner jag att jag måste ventilera dem och det går inte via telefon eller internet. Det kommer när man inte har fler artighetfraser kvar att klara av och det blir tyst och precis innan tystnaden blir pinsam bryter man av med en fråga som kommer att spegla resten av konversationen. Tills att det blir tyst igen. Så jag i alla fall jag. Jag hittade Winnerbäck idag. Han får mig att blicka tillbaka till mitt år som 17. Det var nog det bästa. Även sommaren som 21 får sig en tillbakablick av Lasseman och egentligen har jag nog aldrig mått så bra som då. Livet tar underliga svängar ibland och låter oss se saker i andra ljus, skrapa på ytan. Imorgon är det dags för seminarium och jag känner mig inte alls beredd eller pepp men det är nog dags att försöka sova så kanske dte blir lite bättre.