Idag liksom igår har jag varit fullständigt oproduktiv. Igår var jag visserligen en god vän och hälsade på M med glass, vindruvor och ölkorv eftersom hon var sjuk. Det var mysigt. Solen skiner här i Sveriges regnigaste stad och ändå har jag inte utnyttjat detta. Jag har suttit inne mest hela tiden förutom två undantag. I söndags grillade jag med M och J och i onsdags solade jag och M utanför huset. En liten sväng till Tufvanängen blev det och för ett litet soligt möte inför Valborgsstittningen. Jag kommer inte att vara där men jag lovar att ingen kommer att låta bli att tänka på mig i alla fall. Nej, jag har inte gått och blivit mer självgod än vanligt men ni som ska dit kommer att förstå vad jag menar. Eftersom det var ca ett halvår sedan jag skrev här så har jag kommit fram till lite saker sedan dess. Jag har blivit ungefär 10 år äldre. Jag blir det nu för tiden när jag fyller år, vilket jag gjorde i februari. Eller mars för de som önskar. Jag har klippt mig och på så vis insett att mitt hår är snyggare kort. Lite fräschare helt enkelt. Jag har också bestämt mig för att flytta hem till min kära västkuststad till sommaren och hösten. Anledningen är faktiskt, hur tragiskt det än kan låta, att jag saknar min familj. Jag kommer att sakna Campus något otroligt vilket verkligen känns nu när solen skiner och alla ängar fylls med glada, grillande studenter. Trots detta lyckorus så längtar jag nästan bara till att få sitta på altanen och spela rummy med mamma, pappa och lillebror. Det blir sista sommaren som vi kommer att sitta där. I november flyttar vi nämligen till mitt absoluta favorithus i hela världen. Furet. Farmor och farfars hus. Även om jag flyttar med nu till hösten så blir det ju inte att jag bor där eftersom jag snart kommer att flytta vidare igen. Trots att det är mitt absoluta favorithus i hela världen så är det hus vi har nu det hus som jag vuxit upp i. Där jag hade kalas när jag var liten, där jag sprang på gatan med Joffa och Fia, där vi hade hemliga fester i mitt rum när vi var 14, där jag och Tisa spelade in alla våra filmer (speciellt melodifestivalen), där jag skällde ut grannen iklädd marge sipson oufit för att de glagade på vår musik klockan halv nio, där jag skrattat och där jag gråtit. Det jag mest kommer att sakna mest är altanen. Vår underbara, lilla, slitna altan. Men det blir nog bra. En sak till som jag lärt mig är att Barney Stinson är en väldigt vis man (ibland i alla fall) så jag säger som honom: "When I get sad, I stop being sad and be awesome instead". För kära Wibbsies skull ska jag försöka skriva lite oftare. Hej!
Spotlights don't do you justice baby
